helalivet

Operationen...

(2007-12-07)

Nu har vi kommit hem från Gbg. Oliwer har opererats ytterligare en gång. Man hängde upp det vänstra stämbandet. Tråden sattes lite längre bak. Op gick optimalt sa Hasse, men det betyder ju inte att han blir av med tracken för det! Vi ska ner i februari och se hur det läkt och om det ev görs ett till försök på samma stämband.
Oliwer har ingen röst nu och det är så jävla frustrerande att se hur han försöker prata, men inte får fram några ljud. Han viskar och nån enstaka gång, när han tagit i från tårna, har han fått fram lite mörkare röst. Hoppas hoppas att han får tillbaka rösten. Det gör så ont att se honom så frustrerad. När Karin kom i morse så sa hon hej. Oliwer satte sig då med ryggen mot henne och så viskade han till mig: Mamma, du ska berätta att jag har opererat mig... Åh, stackars lilla hjärtat!

(2007-12-08)

Igår var det riktigt jobbigt! Jag tänkte så fruktansvärt mycket och tyckte så synd om Oliwer. Droppen var när Karin kom... (se tidigare inlägg)
Vi stannade till i Sthlm på vägen hem från Gbg och gick ner på Spa:t på hotellet. Oliwer fick syn på tre killar som badade i poolen och frågade mig: Mamma, vad gör de? Herregud, han är snart 3 år och har aldrig sett en pool. Då blev jag återigen påmind om hur annorlunda allt är! Han har ju aldrig badat nån gång.
När jag tänkte på det så grät jag! Jag grät när jag tänkte på hur det ska bli när han börjar skolan... Kommer han att bli mobbad, utanför? Kommer det att finnas nån som ställer upp för honom och säger ifrån om det är någon som är taskig? Jag ska ialla fall se till att ingen någonsin behöver reta honom för att han har fula eller omoderna kläder. Ytligt? Visst, men det skiter jag högaktningsfullt i! Jag ska se till att han får vara med på de aktiviteter han vill och orkar vara med på. Jag ska fostra honom till att våga säga ifrån. Visa honom att han är lika mycket värd som alla andra, oavsett om han kan göra sig hörd eller inte. Oavsett om han får fram ljud eller viskar.

Häromdagen frågade han Magnus: Pappa, var är din track? Efter en stund pekade han på Magnus näsa och sa: Här! Åh, det gör så ont i mig! Orkar inte vara så jävla positiv jämt! Jag måste förbereda mig på vad som kan hända när han blir äldre.

Igår när jag låg på sängen och grät så kom Oliwer in. Jag har aldrig någonsin visat honom att jag tycker synd om honom, och gjorde det inte heller den här gången... Han stannade upp och tittade på mig. Jag kunde inte sluta gråta. "Mamma, stäng inte dörren" sa han. Jag är hans trygghet och vill alltid vara det! Han måste få se att jag är ledsen ibland, men behöver inte alltid veta varför. Denna gång sa jag att jag var trött och hade ont i huvudet. Hur lång tid kommer det att ta innan han förstår varför jag gråter?

Lilla hjärtat, mamma kommer alltid alltid att vara din trygghet. Jag kommer att stötta dig i dina beslut och finnas här för dig, så länge jag lever. Och den dagen jag inte finns längre kommer du att vara så stark och visa dina egna barn att man bemöter andra så som man själv vill bli bemött. Att om man respekterar andra och visar hänsyn, så får man respekt tillbaka. Jag älskar dig så mycket och hoppas att allt ska ordna sig med alla operationer. Att du ska slippa tracken. Att du ska få bada, vara ute på vintern och att du ska få sova ostört, utan assistenter runtomkring. Att du ska få syskon och att vi kan åka utomlands. Bara en så enkel sak som att få sova hos mormor och morfar eller farmor och farfar, alldeles själv.

Idag var vi på bio för första gången, på Lilla Spöket Laban. Superkul och så spännande. Innan du somnade sa du: Pappa, det var mysigt att gå på bio. Det var alldeles mörkt...
Var bara tvungen att skriva av mig lite...

---